theadmin - lite snyggare rent allmänt...

Jag har suttit på lunch, thailändsk "Tom Yam Gai" - kryddstark kycklingsoppa, tillsammans med Stridsvagnen. Det lössnackades träningsmotivation (något både han och jag suger kopiöst på), vad som är rätt mat, och en massa annat hälsotrams. Jag är som vanligt av uppfattningen att fokus på egenhälsa och sjukdomshysteri är ett svaghetstecken, att det är dumt att "känna efter" och att den som vägrar bli sjuk aldrig blir det. Jag blir inte sjuk. Aldrig. Jovisst, även jag har ibland rinnande näsa, huvudvärk, magont, dålig rygg, taskigt flås, värk i lederna osv osv osv. Men sjuk? Aldrig. Det är bara att ignorera. Jag ger mig fan på att jag är den första människan i världshistorien som aldrig kommer att dö, jag kommer helt enkelt ignorera det när det händer och bara leva vidare. Jag har hållt kurs med 39,7 i feber och jag har kör go-cart med maginfluensa. Men sjuk? Abslout inte, bara "lite seg".

Hur som helst, det var inte det jag ville säga. Mitt i denna diskussion så slog det mig att jag måste få lyfta fram min bror. Killen är 25 år och har en vilja av stål. Sådant ska premieras. Därför blir detta nu en hyllningsblogg till min bror, och kanske en "in your face" till andra som may or may not deserve it.

Brorsan är som sagt 25. Under hela sitt liv har han spelat fotboll, en sysselsättning jag själv visserligen finner själsdödande, men likaväl har bror gjort det. Och han har gjort det bra. Med träningar i princip varje dag, matcher någon gång i veckan, så kan man lätt få bilden av att man inte orkar så mycket mer. Men icke!

Efter att ha varit i Thailand i några månader och prövat lyckan som professionell fotbollsspelare så kom han hem under senhösten. I Thailand var det speluppehåll mellan säsonger och bror valde att åka hem för att spara deg. Jobbet hade han sagt upp sig ifrån i jakten på fotbollsdrömmen, och väl hemma i Svedala hade han ingenting att göra. Men pengar måste man ju ha. Vad gör man då? Jo, man slår ut med armarna och säger "jag gör precis vad som helst, och jag kan jobba precis hur mycket som helst. Ingenting är för banalt eller för dåligt för mig, jag pallar vad som helst".  2 veckor senare är han industristädare och jobbar 10-15 timmar per dag. Alarmet ringer vid 6 varje dag och klockan 7 är han igång och städar. När arbetsdagen är slut så sticker han och tränar. Varje dag. Har han inte fotboll att spela så är det boxningsträning, styrketräning eller ren löpning. Varje dag, utan undantag. Även på bakfyllan, de få gånger han nu har en sådan.

I lördags var brorsan hemma hos mig. Jag tog en bira och det gjorde brorsans polare med, Domme. Inte bror. "Nej du vet jag känner att jag ska gå ner sådär 3-5 kilo innan jag åker tillbaka till Thailand, så att jag blir lite lättare i löpsteget". Så vid sidan av allt hårt arbete och all daglig träning, så går han nu dessutom på diet i ett par veckor.

Det som är det mest fantastiska är att det inte ens är nära att han tummar på sina principer. Säger han at han ska springa 1 mil varje dag innan jobbet i en månad så gör han det, oavsett väder. Säger han att han ska deffa ner sig 3 kilo på en vecka så gör han det (varför han nu skulle det, han har ju inget underhudsfett pojken).  Det är så fett med respekt till dig brush, inget snack om saken. Vi är bra på olika saker och har valt olika vägar i livet, men jag är jävligt imponerad och stolt som helvete över ditt sätt att vara. Du har karaktär som fan!

Nu åker lillebror tillbaka till Thailand i början av Februari för ännu en säsong med fotbill. Jag önskar dig all jävla lycka i jakten på drömmen, jag kommer och hälsar på dig om du stannar länge.

// bror

PS. Det var jävligt förlösande att få outta ditt fyla tryne på internet, hoppas att Ning, Am, Noi, Lak, Poi, Pat, Nom, Lek och de andra brudarna på Soi Six i Pattaya ser detta. Chansen är kanske inte så stor, men jag vet att de saknar dig! "Me no have money, want stupid falang butterfly come back Thailand! Me hungry!"