theadmin - lite snyggare rent allmänt...

Hej mina vänner!

Efter att ha checkat era bloggar så har ett äckligt faktum slagit mig. De flesta av er har en felaktig musiksmak. "Felaktig? Kan man ha det?". Klart som fan man kan.

Någon benämnde Winnerbäck  som "poet". Visst, en för övrigt inte helrutten trubadurpajas, jag har hans skivor jag med. KÖPTA. Men poet? Nja, lite för övertydligt för att vara speciellt poetiskt, och lite för lätt för Svenne Banan att känna igen sig i utan att behöva tänka.

Någon annan menar att Takida är "nyskapande", vilket också är riktigt kul. Jodå, även jag har Krulliga Sussie i lurarna ibland, men get your facts straight för fan.

Håkan Hellström. Skämtar ni med mig? Visst, killen är skön. Och han är ett bevis på att sångröst och tonsäkerhet inte är nödvändigt för att göra hygglig musik. Men mannen är inget musikaliskt geni på någon front. Personligen gilla rjag honom bättre som trummis, men ni som påstår er älska Håkan har antagligen ingen aning om att pöjken kan trumma. Nåväl.

Nehej, jag tänkte istället utbilda er lite så att ni slipper sitta där och skämmas med Mix Megapol i högtalarna och sjunga med i diverse hippa Hellströmdängor. Jag smygstartar enkelt så blir det svårare sen. Och självklart håller jag mig inom hårdrocksgenren, mer eller mindre i alla fall. Det är nämligen där du hittar de allra underfundigaste texterna, de vassaste musikerna, de största kompositionerna och helt enkelt - det är där du hittar mig.

Metallica - Master of Puppets

Metallica är, och kommer alltid att vara, världens bästa band. 2008 års Death Magnetic lämnar mycket att önska, men det är de tidiga skivorna man ska titta på när man skärskådar Metallica. Man skriver musik på samma sätt som en riktigt duktig författare skriver en bok, eller en grym regissör lägger upp ett epos. Man kastas in i en handling för att snart få lite andrum för att greppa storyn. Sen kommer "point of no return" (ska det sluta nu eller ska vi ösa på än värre, och ska hjälten i filmen bli galen och slå ihjäl skurkarna?), för att sedan fint avslutas med mayhem och ond bråd död. I give you Master of Puppets, världens bästa hårdrockslåt genom tiderna.

 


TOOL - 46&2

Tool är ett band jag inte hade lyssnat på förrän jag av misstag klämdes fast längst fram på Pampas-scenen på Hultsfredsfestivalen. Helvete vilken spelning. Maynard James Keenan, sångaren, är grym. Texterna är underbara och här snackar vi subtila budskap. Det finns diskussionsgrupper på nätet som enbart behandlar Tool-texter. Att bandet är lika bra live som på platta gör ju inte saken sämre. Att trummisen Danny Carey är världens kanske bäste trumslagarpojk är inte heller fel.  Youtuba gärna Danny Carey om du vill se hur trummor ska spelas.

 


Incubus - The Warmth

En helt fantastisk låt med valsång inbakat som ett riktigt jävla skönt duntäcke. Texten är inte fel heller, "Dont let the world bring you down, not everyone here is that fucked up and cold". Inte så subtilt direkt, men det får man leva med när låten är så sjukt bra. Incubus är inget superfavoritband, men de har ett gäng låtar som är magiska. Detta är enligt mig deras bästa.

 


Sisters of mercy - Temple of love

Ett klassiskt band som ofta spelas både här och där. Alltför många gånger har jag hört orden "men det är väl inte dom som gjort den va?". Damn it. hur som helst så är SoM ett kanonband, just det här tycker jag trots mainstreamstämpeln är deras vassaste. "Life is short and love is always over in the morning" är inte en tokig textrad. Visst, Sisters of Mercu har ännu bättre texter i andra låtar (se tex "Vision Thing" som är en sjuk text till en grym låt). Nåja, I give you Temple of Love!

 


Slipknot - Wait and bleed

Slipknot är inte något jag lyssnar på dagligen, men det finns några sjukt bra spår på alla deras plattor. Främst tänker jag såklart på skivorna "People=Shit" och "Iowa". Just Wait and bleed har jag för alltid fastnat för, den är rå (läs texten) både musikaliskt och textmässigt, och den har ett jävla flow som startar och sen bara tvärstannar. Wait and bleed är som världens skönaste snabbis med nån främmande pangbrud på muggen på Arlanda, om ni kan greppa jämförelsen.

 


Nirvana - In bloom

När Kurt Cobain dog så var det ett mycket, mycket, mycket större dråpslag mot musiken än vad speciellt många förstår. Vid just det tillfället i karriären skulle jag vilja påstå att det var en större tragedi än Lennon. Visst, Kurt var ju trött på att spela eller göra mer musik (uppenbarligen, eftersom han sköt sig i skallen) men den mannen hade mycket att ge. En levande legend redan vid 26 och inte minst en legend idag, om än inte så levande. I give you In Bloom, även om det kunde vara många andra låtar på den här platsen.

 


In Flames - Jester Script Transfigured

In Flames är ett band som många känner igen till namnet, men som Svenne Banan inte alltid hört. Kanske för hårt för de allra flesta i den mindre bemedlade publikskaran av Megapol-lyssnare, men jag lägger ändå med en dänga. Jag väljer just den här låten för den grymt stilistiskt avancerade övergången mellan plockande och metallkrossande på guran. Dessutom tycker jag att ni ska googla texten, här snackar vi subtilt!