Metallica - världens bästa band

"Vildvuxen precision. Efter ett drygt kvartssekel på scenen är Metallica fortfarande bäst på plan." - Citat ifrån recensionen i DN



På lördagen satte vi oss i bilen, jag och min långhårigare hälft M, och begav oss mot Den Kungliga Hufvudstaden. Där skulle det vankas drinkar, bira och inte minst en helkväll ihop med musikanterna i Metallicas orkester.


Vi beslutade att boka in oss på Hotel Globe för att få kortast möjliga resa mellan hotellet och konserten och det kändes på en gång att det var ett mycket bra drag. Efter lite fixande på rummet och ett par medhavda bastanta vodkagroggar, så begav vi oss ner till hotellbaren där hundratals mer eller mindre slipade Metallica-fans stod samlade och pimplade bira. Stämningen var god och efter ett par drinkar så började vi så sakteliga promenixa de hundratalet meter mot entré nr 6 av Globen.


Väl inne så letade vi upp en bar där det såldes riktiga öl, i gången hade de som vanligt bara folkbira, och satte oss för att invänta spelningens start. Förbandet Machine Head dundrade på och hade det inte varit så att jag hade haft med mig M så hade jag garanterat sett deras gig också. Nu tyckte  vi emellertid att en konsert fick räcka och det var betydligt trevligare att sitta och snacka lite skit och ladda inför den riktiga spelningen.


Jag uppskattade att Metallica skulle gå på runt kl 21, så en kvart innan så letade vi upp våra platser. Rad 2. Lysande. I princip så nära man kan komma utan att stå på parketten . Helt enkelt fina platser något så överjävligt, och det till det facila priset av 1700kr stycket. Underbart.


Precis som undertecknad hade förespått så släcktes lyset runt kl 21 och 2 timmar och 40 minuters "mindfucking" tog sin början. Vilken jävla resa. Tillåt mig att återberätta, recensera om ni så vill, min kväll låt för låt:


That was just your life

Ni som har köpt Death Magnetic känner igen öppningsspåret. Ni som som bara laddat ner den kan sluta läsa här, skriver inte för er. På skivan tycker jag att låten funkar riktigt bra, när den spelas live som öppningsnummer funkar den ännu bättre. Ljudet är visserligen obalanserat och de 6-7 mickarna på centerbyggda scenen som James varvar mellan känns olika mixade och Lars trummor ligger aningen för högt. Halvvägs in i låten blir ljudet bättre, och oavsett denna lilla fadäs så är låtjäveln en helvetes jävla stekpanna rätt i plytet. Underbart alltså.


The end of the line

Inte en av mina favoritspår på Death Magnetic och inte ett av mina favoritnummer live. Visserligen ett fortsatt adrenalinpumpande, men låten är så pass svagt sammansatt redan ifrån början att jag hade föredragit en gammal hederlig låt här. Varför inte den klassiska öppningslåten Creaping Death som ju alltid sparkar igång publiken ytterligare ett snäpp.


Harvester of sorrow

Gillar den här låten men till skillnad ifrån vad tamejfan alla andra recensenter verkar tycka så förbehåller jag mig rätten  att säga att den här versionen görs halvdan. Ljudet är åter halvsunkigt, om än högt och underbart så klockorna stannar. En riktigt bra låt som inte kommer till sin rätt. Många blöj-fans hade nog dessutom föredragit en mer mainstream-klassisk låt här än just Harvester, när de två första var som de var.


No remorse

Alltså, killarna är ju gudabenådade på instrumenten, inget snack om saken. Allt skit som Ulrich fått ta under åren om att vara en medioker trummis känns som ren bullshit här. Fullt jävla ös, taktsäkert och snabbt. Lysande. Synd bara att låtfan är rätt jävla tråkig by design.


One

Som alltid en jävla slagdänga. När introt kommer i form av det klassiska helikoptersmattret och eldbomberna som känns farligt nära att elda upp hela globen, så skriker publiken som en porrsurfande tonåring på crack. Lyckan är total. Att sen gitarren är långt ifrån så exakt som den var på Station 2007 är helt ok, vi vet alla hur låten går och vi sjunger lik förbannat med i eufori.


Broken, beat and scarred

En skitlåt. Kanongenomförande såklart, men enligt mig ett av de svagaste spåren på Death Magnetic. Bort med den, spela "For whom the bell tolls" istället. 


Cyanide

Säger samma sak här. Ett ganska mediokert trash-spår för att vara husgudarna Metallica. Bort med det och ge mig något roligare. Vad sägs om en "No leaf clover" eller kanske en "Battery"? Stånga mig, gör någonting!


Sad but true

Som alltid ett underbart inslag i varje Metallicakonsert. Och precis som vanligt så jublar publiken när James, också precis som vanligt, deklarerar att "we will start the concert over now, lets play something heavy". Alla vet vad som är på gång, trots att spelningen i mitt tycke redan varit "heavy" så det räcker och blir överför de flesta band. Nåja, låten sitter som en snyting. Inte helt oväntat.


Turn the page

Jag gillar den här Bob Seger-covern. I princip så gillar jag hela Load/Reload-eran, även om alla påstådda "äkta rockers" skulle lyncha mig för det uttalandet. Det finns otroligt mycket musikalitet i dessa låtar och även om jag tycker att den kunnat framföras mycket bättre så var den ett skönt inslag. Kanske inget jag skulle önska om jag vill sammansätta min egen önskekoncert, men inte alls pjåkigt.


All nightmare long

Orka. Texten är yxig, takten är överarbetad och låten suger generellt feta diskoloafers. Fast på ett rockigt sätt då. Ge mig en "Ride the lightning" eller vad som helst, men snälla ta bort den här låten. Det som suger på skiva suger här ännu värre live. Bort!

  

The day that never comes

Om den förra låten är sunkig så är den här desto underbarare. Jag har aldrig riktigt gillat den fullt ut på skiva, trots att jag matades med den på radio och lite varstans. Men live. Herregud vilken jävla låt. Jag tror att det här blir en liveklassiker, något vi får se på eventuella framtida livespelningar. Och dessutom syns det att grabbarna gillar att spela den, vilket gör upplevelsen ännu bättre för mig som åskådare. Låten är lång och uppdelad i minst 3 sekvenser. Alla delarna fungerar otroligt bra. När slutet nalkas kommer dubbelpedalerna och takten dras upp till nästan osannolik hets av den stackars trumslagarpojken Lars. Jag myser och bara ler. Står stilla och ler. This is what Im talking about!


Master of puppets

Världens bästa hårdrockslåt genom alla tider. Det kan inte gå fel. Som en extremt jävla inbiten Metallica-fan ser jag redan när pojkarna byter gitarrer, James slår an en sträng och hänger sådär säreget på tonen vart det är på väg. "Master of puppets" skriker jag till M, och sekunden senare sparkar den igång. Hade jag inte hört den här låten så ohyggligt många gånger så hade den varit höjdpunkten. Eller vafan, det är den nog ändå. Världens bästa låt.


Fight fire with fire

Jag gillar den här låten. Det smattrar och smäller och det är tonsäkert som fan. Riktigt bra. Detta är ännu en jag inte skulle haft med på önskelistan, men det funkar.


Nothing else matters

Jag förstår att den liksom "måste" spelas, men för min del kan jag gärna slippa den. Det finns så många Metallicadängor att välja emellan, och även om det här i mitt tycke är en av de bästa balladerna jag vet, så behöver jag den inte just nu.


Enter sandman

Egentligen skulle jag skriva samma sak som ovan, men jag måste säga att detta kanske är den bästa version av det här gamla örhänget jag hört. Det är som sig bör äckligt tight i orkestern, och publiken hoppar av förtjusning. I den extremt samspelta ensemblen på scenen så ser jag hur många gånger de spelat den här låten. Många. Tycker nästan lite synd om dem. Men bra är det, som helvete.


Helpless

Är inte lika förtjust i Diamond Head-covern som i covern ovan. Det funkar, men det finns många andra jag hellre hade hört om det nu ska spelas covers. M hade hoppats på "Last caress" och det var synd för hennes skull att det inte blev så. Inte dåligt, bara inte en favoritlåt i min bok, varken som original eller cover.


Jump in the fire

Här inser jag att de kommer att nobba några av mina gamla hederliga favoriter, och de gör det till förmån till den här gamla dängan. Njae, inte ett bra val om ni frågar mig. Låtar som "For whom", "Ride the lightning", "No leaf", "Battery", osv osv.. Dessa hade gärna fått ta den här låtens plats. Jag räknar snabbt igenom antalet spelade låtar i huvudet och inser att det nog bara blir en till. Och vilken kan det bli då....


Seek and destroy

Riktigt jävla coolt. Jag älskar den här låten trots att det är lite av en mesdänga, men i den här atmosfären blir det ashäftigt. Hetfield uppmanar ljuskillen att tända upp de vanliga lamporna. Som någon skrev i en tidning, "det känns lite som att vara på efterfest i Metallicas replokal". Så är det faktiskt, intimiteten med bandet är aldrig så stor som här (om man inte är 80-tals groupie och har jobbat som "shower-girl" back in the day). De tänder upp hela globen och svarta badbollar släpps från taket och allsången tar vid. Det är en fantastisk farväl-låt det här, inget snack om saken. Ocxh fantastisk låt generellt.


Over all skulle jag vilja påstå att det här är var en underbar spelning. Inte riktigt lika vass låtmässigt som Stadion 07, men den tighta atmosfären i globen ifrån rad 2 gör den ändå till en jävla höjdare. De bästa numren var utan tvekan "Master of puppets" och "The day that never comes", men det finns flera andra låtar som kan hävda sig bland de bästa av musikstycken. Jag har sett mycket livemusik, men Metallica är det bästa jag vet. Så enkelt är det. Och efter den här konserten kan jag med handen på hjärtat att jag aldrig sett en hårdare, tyngre och mer skallbankande konsert, inräknat Sepultura, Haunted och Bo Kaspers.

Metallica äger världen, så är det bara.


Eder // theadmin - världens bäste recensent

PS. Ett stort SHOUT OUT till min lillebror Nicke som sitter i Pattaya och fyller år idag. Grattis bror!


Kommentarer
Postat av: Ellis

Orkar inte läsa... Ville bara säga ":O!!!!!! still alive!?"

2009-03-10 @ 23:19:53
URL: http://ellisu.blogg.se/
Postat av: Marielle

Idag har du chansen att vinna ett presentkort till ett värde av 500kr!



Kramar från mig :-)

2009-03-13 @ 11:13:40
URL: http://marielletorgersson.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback